Jag vet att jag tjatar om skogen, men det är för att jag älskar den så mycket. Ljuden, färgerna! dofterna, stillheten. Vi firade fredag där, Anna, Gaia och jag. Helt själva vid tjärnen badade vi, grillade och njöt i solen. Gaia var i ständig rörelse med hundiga projekt: gräva lite här, slita i en pinne där, spana på för oss tvåbenta osynliga faror, äta jord och gnaga på kottar. Och så tillbaka ner i vattnet. Och jag är så lycklig över att hältan knappt ger sig till känna, att hon är pigg och full av upptäckarlust. Drar en lättnadens suck och är tacksam för min tid med henne, för efter den här våren med hjärtat i halsgropen och efter att ha läst så många bloggar om mattar som förlorat sina vovvar den senaste tiden… Då bara måste jag tvinga mig att leva i nuet. Just det Gaia lärt mig så bra. Och att sitta med henne i skogen och vi är sådär levande båda två, det är ta mig fan den enda idyll jag behöver.