Mjuka metoder för en hållbar vardag

Hundrädsla

Jag har spenderat ännu en dag hemma mer eller mindre frisk. Ägnade en stor del av förmiddagen åt att läsa boken “Hundrädsla – om hundar och människor” som jag fick i examenspresent av två väninnor när jag blivit hundinstruktör. Det är en lättillgänglig antologi om ett relativt vanligt fenomen – 8 procent av Sveriges befolkning lider enligt en av antologins författare, Erica Strucel, av fobi för något djur. Strucel är psykolog och beskriver i sitt bidrag hur man kan arbeta för att hjälpa hundrädda människor att komma över sin rädsla. Carin Holmberg berättar personligt om sin egen hundrädsla, som existerade parallellt med en stark längtan efter en egen hund, där den senare känslan till slut vann och utmynnade i en lycklig relation med en tibetansk terrier. Ingrid Tapper är etolog och ger en inblick i hundars beteende medan Lisa Gålmark (som alltid) lägger ett fantastiskt djurrättsligt perspektiv på hundägandet.

Som hundnörd kan det vara svårt att lyfta blicken och förstå hur någon inte kan vara odelat förtjust i våra fantastiska fyrbeningar. Den här boken ger perspektiv och praktiska tips på hur man kan närma sig hundrädda personer – och på hur man inte ska agera. När jag läst klart boken satt jag en stund och funderade över det jag lärt mig och om Gaia skulle kunna bota hundrädda personer. Hon har i alla fall fått både min mamma och min moster att sluta vara obekväma inför stora jyckar.

Men även en inte helt frisk matte behöver roa sin brukshund och jag bestämde mig för att träna Gaia i att gå upp och ner för rampen till bilburen. Det var min pappa som köpte rampen när jag var bortrest men vi har inte hunnit träna på den ordentligt. Klicker och godis åkte ner i fickan. På parkeringen stod en kvinna och sade med ett generat skratt “den är väl kopplad?” jag försäkrade (i boken stod ungefär “säg inte att hunden är snäll, det är inte relevant, säg att den är kopplad”) att Gaia satt fast som hon skulle. Vi började träna att gå upp och ner för rampen, upp och ner. Min fröken var med på noterna direkt och jag var glad och superstolt. Kvinnan kunde inte riktigt slita sig utan hojtade att det såg bra ut. Jag satte in Gaia i buren och stängde den och frågade om hon ville komma och titta lite. Det blev ett bra och ganska långt samtal. Kvinnan hade blivit attackerad av en rottweiler och trots att hon verkligen tycker om hundar hade just den här rasen blivit något av en fobi för henne. “Så här nära en rottweiler har jag inte varit sedan det hände” sade hon efter en stund och jag tyckte att hon var modig.

En helt vanlig förmiddag i en Stockholmsförort, ett sådant där möte som hundar skapar.

 

 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *