Mjuka metoder för en hållbar vardag

Inte en enda fästing men en himla massa annat

I höstas fick jag frågan från en gammal arbetsgivare om jag ville sitta som mötessekreterare på föreningens årsmöte. “Om hunden får följa med” sade jag och fick ja på det. Så i fredags efter vanliga jobbet bilade Gaia och jag till vackra Leksand och en mycket pittoresk liten folkhögskola. På morgonen var det dagg i gräset och lamm i hagen och inte en krusning på sjön. Och framförallt var det alldeles knäpptyst. Inga tunnelbanor, fraktfartyg, joggare, pensionärspromenerare eller andra som störde den potentiella morgonfriden (som hemma vid Årstaviken en vardagmorgon samma tid). Jo, jag jobbade också förstås. Lyssnade på förslag och motförslag och antecknade som en dåre vilka som antogs och vilka som avslogs. Ni som själva varit föreningsaktiva vet vad jag menar. På natten kröp Gaia upp till mig i nittisängen och så låg vi där hopkrupna i varsin kortände, jag med mina 178 centimeter och hon med sina 38 hundkilon. Och inte en enda fästing men en himla massa nostalgimusik i bilen på vägen hem för jag hade rotat fram alla gamla CD-skivor. Och jag kände mig sådär lantluftsstärkt som jag älskar att vara och inspirerad och imponerad av människors engagemang och Gaia var helt slut av alla intryck och kanske mest av att ha sprungit i den där roströda, gyttjiga sanden vid sjön och jag var överhuvudtaget ganska uppfylld av Dalarna och hemma i Stockholm var det nästan sommar och jag bestämde nya datum för vardagslydnadskurs. Om dem kan man läsa här.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *