Mjuka metoder för en hållbar vardag

Kamphundsföreläsningen

Jag och Gaia har gått två kurser för Irene Westerholm som är en fantastiskt inspirerande och kunnig etolog och hundinstruktör. Via sitt företag Hundläroverket har Irene också temakurser och utbildningar med inriktning på kamphundar. Eftersom jag är väldigt intresserad av att gå hennes påbyggnadskurs för instruktörer men inte har möjlighet att göra det just nu frågade jag Irene om hon ville hålla en föreläsning på temat ”kamphund”. Jag hoppades att i alla fall 15 personer skulle dyka upp, men det slutade med att jag fick trycka in 45 personer i bostadsrättsföreningens lokal. Eftersom intresset inför föreläsningen var stort hoppas jag att vi kan göra om den här kvällen längre fram, men vill också ge en översiktlig sammanfattning av det Irene pratade om så att fler kan ta del av innehållet. Och kom ihåg – fördomar motar vi med kunskap! 

Kamphund – historia, beteende och myter
Till att börja med är det viktigt, betonade Irene, att ta tillbaka ordet ”kamphund”. En kamphund är inte en aggressiv hund, utan tvärtom avlad för att aldrig någonsin bita människor!

Bakgrund
Kamphundarna är bulldoggar. Deras historia kan vi följa till 1300-talet och förmodligen fanns de långt tidigare. De utvecklades från mindre stridshundar som romarna använde och arbetade tillsammans med människorna för att hantera boskap – därav prefixet ”bull”. Till skillnad från de vallande hundarna sprang bulldoggen ikapp kreaturet och välte det eller bet sig fast i det som en bromskloss.
Under 1800-talet blev ”baiting” en folksport i Storbritannien. Det gick ut på att man lät hundarna slåss mot tjurar, grävlingar m.m. Ett förbud mot detta trädde dock i kraft 1835 vilket ledde till att det inte längre arrangerades baiting mot tjur, men att underground baiting där hundarna slogs mot andra djur och varandra förekom. 

Bulldoggarna var väldigt populära och följde med sina ägare till USA under den stora emigrationsvågen. American Pit Bull Terrier började registreras 1898 i USA och var så populär att den kallades för ”The All American Dog” under 1930-talet. Den är inte en utställningsras utan en arbetande hund. American Stafforshire terrier (amstaff) avlades ur en bas på 55 pitbulls för att möta efterfrågan på en utställningsvariant av pitbullen. Utöver de här två varianterna räknar Irene ytterligare sex till kamphundsraserna: bullterrier, bostonterrier, staffordshire bullterrier, miniatyrbullterrier, American bulldog och American Bully.

Hundkamp
Hundkamp är något som har förekommit i en mängd kulturer och tidsepoker och andra raser än bulldoggarna har använts för ändamålet. Under föreläsningen betonade Irene att en bra kamphund krävde egenskaper som att inte visa aggressivitet vid kampen – den slåss för att den tycker det är kul, inte för att den är arg (rent krasst för att en hund som är arg blir trött och brister i uthållighet). En rond avslutas när en hund vänder bort sitt ansikte eller kroppen från den andra hunden och visar att den inte vill fortsätta. Kamphundarna är alltså inte avlade för att vara lättretade, utan för att tycka det är kul med motstånd. En människa ska också kunna gå emellan hundarna vilket kräver att kamphunden aldrig riktar sin bettvilja mot en tvåbening.
Det är givetvis inte alla kamphundar genom historien som har matchat, men de hundar som varit bra i hundkamper har också varit de som gått vidare i avelsarbetet. Den selektionen har gett kamphundarna deras mentala profil.
Mental profil:
Kamphundens mentalitet är ett direkt resultat av att man avlat på egenskaper som är värdefulla i en kampsituation.
·         Människovänliga hundar – kamphunden är förarvek, har liten försvarslust och liten skärpa.
·         Stor kamplust! En stor vilja att bita tag i ett byte och hålla fast. Stort intresse för att slita och dra i saker.
·         ”Gameness” otroligt stark fysisk och mental uthållighet, oviljan att ge upp är större än viljan att ge vika för smärta. Yttrar sig bland annat som en enorm envishet.
·         Snabba reaktioner – måste snabbt komma upp i aktivitet, vilket också gör att den tyvärr har lätt att bli stressad.
Att tänka på när man har kamphund:
·         Den ska lära sig att vara lugn bland andra hundar, den är avlad för att vara glad i och nyfiken på andra hundar, men också tycka om att slåss med dem. Mycket passivitetsträning!
·         Som vuxen ska den kunna uppföra sig med andra hundar men två till tre hundkompisar räcker. Den platsar generellt inte på hunddagis.
·         För att fungera bra i livet måste kamphunden ha en enormt ansvarstagande ägare, mycket för att samhällets ögon finns på hundarna och ett rasförbud hela tiden är ett närvarande hot. Alla ägare måste vara goda ambassadörer för rasen! Ha hunden kopplad, punkt.
·         De är kraftiga atleter, avlade för att verkligen ta i och ha ett tungt kroppsarbete. Självklart behöver de också mental aktivering, men framförallt tung motion.
Kamphundsmyter
”Käkarna går i baklås” – nej, kamphunden kan inte låsa sina käkar, de vill bara verkligen inte släppa.
”Kamphunden kan inte läsa andra hundar” – självklart läser de andra hundar, däremot tolkar de kanske inte andra hundar på det sätt som en golden retriever gör. Till exempel tycker kamphunden bara att det är roligt om den andra hunden säger ifrån, för kamphunden är motstånd roligt och den ser det som en mer intensiv lek.
”Kamphunden attackerar utan förvarning” – Kamphunden är glad när den ser en annan hund för att den vill leka, vilket i kamphundens värld ofta kan vara att den vill slåss. Därför kan det ske kommunikativa missförstånd mellan hundarna (och förarna). Släpp inte fram kamphunden till en okänd hund!
”Alla kamphundar med röd nos är pitbulls” – nej! En hund som har en röd eller icke-pigmenterad nos är inte en pitbull, det finns ingen koppling.


3 thoughts on “Kamphundsföreläsningen”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *