Jag delar mitt liv med en bulldozer

Tog spårlinan och gick upp på berget (jag gillar att kalla det så, det låter som att vi bor på en romantisk plats vid foten av ett fjäll eller något. I beskrivningen kan det vara värt att tänka på att i Stockholm beskrivs fler än tio träd som står tillsammans som “dunge” och fler än tjugo som “skog”). Hursomhelst, vi har aldrig stött på någon hund där och nu efter dessa månader av snö kan jag konstatera att det inte har med tajmingen att göra – det är helt enkelt inga fler hundar där.

Idag mötte vi dock en av Gaias lätt räknade kompisar. Jätteboxerhanen. Det är en fantastiskt vacker hund som har så mycket studs i benen att man bara kan stå och titta på honom. Jag som själv fightas känner också en genuin beundran för hans högerkrokar som verkligen gör skäl för rasnamnet: överraskande, snabba och hårda precis som ett sådant slag ska vara.

Gaia är dock den sortens sparringpartner som inte tycker att det hela är så skojigt om den andra är starkare än hon själv. Alltså blev det en rejäl tillmorrning och då fångade jag in henne och så fick hon stå snällt vid min sida medan boxerkillen dansade runt i sitt koppel. Faktum är att jag tror att hon tyckte det var skönt, hon hade liksom förlorat intresset för leken.

En rolig sak på berget är att man kan gå och kika på rådjurens sovplatser. Tre små fördjupningar i snön där de bäddat ner sig. Boxerhussen berättade att ett av rådjuren anfallit honom en gång! “Jag trodde jag råkat ut för ett sinnessjukt rådjur” sade han men förklarade att han sedan sett de nya kiden och då spred sig ett upplysande sken över rådjursattacken (kvällstidningsrubrik!).

En annan fördel på berget är att det är fullt av döda småtallar. Gaia älskar att dra upp dem med rötterna. Idag tröstade jag mig med att 1) träden redan är döda. 2) Nu kan rådjuren äta av rötterna och mossan som hon rev upp.