Skrikande tvåbening och positiv förstärkning

Imorse hände det. Igen. Ni vet när man stöter på en otrevlig tvåbening som tar ut sin frustration över den egna hundens beteende på någon annan. Just den här kvinnan har hundar som ogillar Gaia skarpt och som Gaia ogillar tillbaka. Så kan det ju vara och för mig betyder inte det att vi människor behöver uppföra oss illa mot varandra. För särskilt trevligt att klockan sex på morgonen få “men GÅ DÅ, vill du väcka hela området? GÅ bara då för helvete” skrikit till sig är det ju inte. Till saken hör också att Gaias utfallsproblematik går upp och ner i perioder och att vi just nu har en väldigt bra period. Då blir jag superduperextrastolt när hon är avvaktande istället för utåtagerande när någon annan vovve börjar skälla ilsket. Jag tror att de bra delarna beror på mitt konstanta arbete med positiv förstärkning och motbetingning, och att de sämre beror på hur mycket problem Gaia har med höfterna och hur hormonerna spelar in, exempelvis.

Efteråt gick jag och var upprörd så där som man inte ska för man borde skaka av sig det och tänka “det säger mer om henne och hennes liv än vad det gör om mig och min relation till min hund” men jag retade upp mig ändå. Och sedan försökte jag sådär präktigt att se det från hennes sida. Hur tänker de där människorna som rycker i sina hundar, skriker på dem och och skriker på andra i situationer där hundarna beter sig otrevligt mot varandra? Tycker argbiggan att det är jag som inte har koll på min hund för att jag inte rycker i halsbandet, släpar iväg Gaia och adderar basröstrop i stil med “FÖR HELVETE NU SLUTAR DU JÄVLAR I MIG”? Det är ju mycket möjligt, men här vågar jag faktiskt med säkerhet säga: det är jag som har rätt.

Så, varför tycker den arga kvinnan att det är JAG som “väcker hela området” när hundarna skäller på varandra? Det är här detta med positiv förstärkning och motbetingning kommer in. Detta som är SÅ viktigt och grunden för träning med hundar (och andra djur, att döma av facklitteratur, även om mina egna erfarenheter på området är begränsad). I kvinnans ögon framstår kanske jag som passiv, men det är för att hon inte ser hur Gaia och jag jobbar. När Gaia bara tittar på de andra hundarna med avslappnat kroppspråk berömmer jag och ger godis – motbetingning (med målet att hon till sist ska göra associationen “annan hund men jag är lugn = belöning”, istället för “annan hund = jag skäller/gör utfall”). Så fort Gaia tittar bort från den andra hunden och tar ett steg i den riktning jag vill fortsätta gå berömmer jag med rösten och en godbit (= positiv förstärkning, det vill säga jag förstärker det betteende jag vill se mer av). Att själv bli upprörd och börja skrika, vare sig det är åt den egna hunden eller den andra tvåbeningen, hjälper inte. Inte att med fysisk kraft släpa bort sin hund heller. Snarare kan det trigga hunden eftersom den upplever att den får stöd av mig som ägare i situationen – jag är ju också upprörd, och då är det rätt av hunden att trappa upp sitt beteende. Dessutom kan det leda till en tråkig spiral: vad gör jag om hunden beter sig ännu sämre än vanligt? Ska jag skrika högre? Använda fler svärord? Rycka hårdare?

Teoretiskt sett borde det fungera med motbetingning och positiv förstärkning på argkvinnan också, men nu har jag under ett år gett mitt största leende för att verka ofarlig och sagt “godmorgon!” eller “ha en bra kväll!” varje gång vi passerat varandra (= motbetinging i form av att få henne att associera mig med något trevligt istället för något jobbigt) och ignorerat när hon sagt otrevliga saker men sett henne i ögonen och lett när hon varit tyst och inte sett arg ut (= positiv förstärkning) utan något som helst resultat.

Om hon var min medelålders tik hade jag aldrig någonsin gett upp. Men nu är hon ju bara en ilsken medelålders kvinna och jag tror jag kapitulerar faktiskt, går morgonrundan motsols istället och undviker situationen. Jag är inget större fan av skrikande tvåbeningar klockan sex på morgonen.