Enkla övningar, schyssta metoder

Tamagotchi

Jag tycker det är så himla intressant med hunduppfostran och människors syn på samspel och lydnad. Jag upplever ofta att hundovana människor tycker att hundar som inte lyder blint alltid är osedvanligt ouppfostrade. Gaia och jag hade picknick med en killkompis enligt vars åsikt jag hade “nollkoll” och var totalt “ägd” av Gaia för att hon emellanåt gick åt ett annat håll än det jag hade avsett för att nosa på något extremt intressant löv, eller för att hon inte omedelbums lommade iväg och lade sig på en plats där hon inte hade räckvidd för min kompis kycklingssallad när jag sade åt henne (utan först på tredje “gå och vila Gaia”).

På mitt förra jobb var det en manlig kollega som också hävdade att jag inte hade någon som helst uppsikt över hunden. Anledningen? Vi kom samtidigt till jobbet, jag satte Gaia utanför dörren och sade “stanna” men min kollega gick in och körde ett “kom nu Gaia, kom nu, nu går vi in” för att bevisa att hon inte alls var särskilt väluppfostrad eftersom hon då blev nyfiken och följde efter honom.

För mig är lydnadsträning ett verktyg för att kunna kommunicera med min hund på ett säkert och effektivt sätt. Ju bättre kommunikation vi har, desto enklare för mig och friare för Gaia. Jag har valt att Gaia får sitta med vid matbordet och få en tomatbit (eller två) när jag äter middag, jag vet ju att om vi har gäster som störs av beteendet kommer hon att lyssna när jag säger åt henne att avlägsna sig från bordet. Och jag älskar att hon vräker sig i sängen och soffan, helst uppkrupen tätt mot mig, när jag avrundar kvällen med en film. Jag tycker det är gammaldags att tro att hunden förvandlas till varulv om den får vinna en kamplek ibland, förstår inte vad som är problemet med att hunden visar sitt missnöje eller sin oro vid till exempel kloklippning genom att morra.

I grunden handlar det förstås om vilken djursyn man har. Jag vet att också hundar är individer och inte robotar som kan leva ett liv där de förväntas att inte ta ett enda steg som avviker från en fotposition, inte visa (eller i värsta fall blir bestraffade när de visar) grundläggande känslor, ryckta i kopplet, kastade på marken, åthutade när de vill leka eller ständigt avvisade från gemenskap med resten av flocken.

Hundar testar gränser med samma tröttsamma frekvens som treåriga människobarn. De startar grävprojekt när man har bråttom till jobbet och inte alls hinner ställa jycken i duschen egentligen. De lackar ur på varandra och skämmer ut en. Äter äckliga saker som de hittar och kräks upp inomhus. Men allt det där är ju sådant jag älskar dem för. För att de är individer, med egna viljor och önskemål. Och det är därför det är så spännande att hitta vägar för att kommunicera och förstå varandra, därför man blir så glad när det lyckas.

Just nu har vi en sådan period, Gaia och jag, där kommunikationen flyter så bra jag kan önska. Då gör det inte så mycket att hon ibland kastar sig till andra sidan vägen för att nosa på något eller att hon har bäddat ner sig i de nytvättade lakanen när jag kommer hem från jobbet.

Ett djur är ingen tamagotchi. Det är ju liksom det som är poängen.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *